
Tony Westland visar upp Expanders Manifestpris. Foto: Lina Haskel
Sångaren Tony Westland tog emot Manifestpriset i fredags kväll, priset som hans band Expanders vann. (Se nyheten genom att klicka här.) Expanders spelade under kvällen i Härnösand, men eftersom Tony för tillfället är sjukskriven kunde han vara på plats på Nalen i Stockholm och ta emot priset. FÅR JAG LOV träffade honom direkt efteråt och ställde några frågor:
Vad tänkte du när det stod klart att ni vann?
– Man blir ju givetvis väldigt, väldigt glad! Det ligger ju väldigt mycket jobb bakom, också mycket jobb som inte syns utan hamnar lite i skymundan. Så det känns verkligen som en bekräftelse på att vi gjort något bra och jobbar åt rätt håll.
Trodde du att ni skulle ta hem priset?
– Givetvis! Nä, jag skojar! Haha!
– Nä, man vet ju aldrig, och våra mednominerade är ju fantastiska kollegor som jobbar jättebra på sina håll. Å andra sidan … det känns som att det ligger lite i luften nu. Det känns verkligen som att vi får payback för mycket hårt jobb och för plattan. Ja, jag hade någon feeling och lyckligtvis så hade jag rätt!
Vad är Expanders närmaste planer?
– Givetvis att försöka följa upp det här så fort som möjligt, att dels få tid och ork, och lust, att skriva nytt material, att så fort som möjligt börja spela in nästa platta. Och sen fortsätta med allt annat jobb vi vill förfina och göra bättre.
Den 6 mars har Tony varit sångare i Expanders i tre år. En känsla av nystart för bandet kan anas sedan dess.
– Många uppfattar det så. Det är väl nån sorts blandning av att jag dels varit i branschen förut, men även rört mig i många andra musikbranscher, varit barpianist och såna saker. I och med att jag kunde applicera många av de idéerna på det vi gör också, så blev det en bra kombination.
– Jag tror också att en stor del av den här framgången är att … vi gör ju någonting annorlunda och jag tror också branschen behöver det. Det sätter oss som jobbar med det i en position där vi kan tänka och “göra” utanför ramarna. Det var mycket det jag föll för med Expanders, att vi sitter själva “i förarsätet” i mångt och mycket.