Får Jag Lov
”Guld och gröna skogar” fick en Grammis i kategorin Årets Dansband.
I onsdags delades det ut Grammisar till 2015 års bästa musikartister och -produktioner. I kategorin Årets Dansband vann Hasse Andersson med succéalbumet “Guld och gröna skogar”. Efter mer än 30 år som professionell musiker fick han i Melodifestivalen 2015 ett ”andra genombrott” som ledde till guldskiva, 16 miljoner Spotify-spelningar, trippel singelplatina och en beundrarskara som har växt enormt framförallt i yngre åldrar. Oerhört väl värt en Grammis, men inte i kategorin Årets Dansband. Den kategorin bör vara exklusiv för just – dansband.
1987 fick dansbandsgenren en egen Grammiskategori. 2003 breddades den till Årets Dansband/schlager och rymde då även vinnare som Jill Johnson och Björn Skifs. 2009 blev dansband åter aktuellt i media tack vare SVT:s succéprogram “Dansbandskampen” och då fick dansbanden tillbaka sin kategori. Ett helt riktigt beslut, då dansbanden inte ska behöva dela kategori med artister från andra musikstilar, artister som ofta får mer mediaexponering och därmed är mer bekanta namn både för gemene man och juryn. Dansbanden ingår i en egen, exklusiv genre som måste få tävla med varandra på lika villkor.
Problemet ligger i att de existerande Grammiskategorierna är för få. Skivbolagen väljer själva vilken kategori de vill anmäla sina respektive artister till, men de får inte trolla fram nya kategorier. Så det är inte konstigt att Warner Music placerat “Guld och gröna skogar” i dansbandskategorin, trots att Hasse Andersson inte spelar dansbandsmusik.
På Hasses konserter är det till största delen sittande publik. Dansband däremot spelar fyratimmarsspelningar där 100-tals personer dansar. Därav benämningen dansband. För en ännu tydligare definition kan man titta på vilken moms man betalar för att lyssna på olika sorters musik. På en konsert med t.ex. Seinabo Sey eller Hasse Andersson så betalar besökaren 6% “kulturmoms” på entréavgiften. På en dansbandskväll betalar man däremot 25% moms. Glasklart. Orättvist, men glasklart.
Att IFPI accepterat skivbolagets val av kategori för i det här fallet Hasse Andersson är också självklart – var skulle de annars placera hans album? Rock? Pop? Visa? Grammiskategorierna räcker inte till för den breda musikflora vi har i Sverige.
Lösningen – för en lösning måste komma till stånd – är inte att bredda kategorin “Årets Dansband”. Istället måste IFPI följa den amerikanska förlagan, Grammy Awards, och utöka Grammiskategorierna med ytterligare (minst) en kategori där folkliga artister som Hasse Andersson, Jill Johnson och Björn Skifs passar in. På det sättet får samtliga artister rättmätig uppskattning för sitt arbete och sina produktioner.
Lina Haskel
Chefredaktör, tidningen Får Jag Lov
