Får Jag Lov
Martinez reste i början av sommaren till Havøysund i Norge där de spelade på världens nordligaste dansgala. Sångerskan Sandra Estberg fotade under resan och har till FÅR JAG LOV skrivit en dagbok om deras resa dit.
Text & foto: Sandra Estberg, Martinez
Onsdag den 24 maj kl 16.10 rullar Martinez av Viking Cinderella. Ingen spelning förrän på lördag, men vet man då att man ska rulla 170 mil norröver behövs tiden. Vi övernattar i Härnösand och kommande förmiddagen går åt till att byta ett bakdäck på bussen. Torsdag lunch är vi på väg på riktigt. Tommy styr bussen norrut och vi är alla förväntansfulla.
Efter några mat- och fikapauser når vi Pajala och det är sista anhalten innan vi kör in i Finland. 20 mil i finskt kargt landskap passerar innan vi når norska gränsen framåt småtimmarna. Vi stannar för att sova mitt ute i ingenstans. 40 mil återstår till vår slutdestination.
På väg mot Havøysund och ”Dansegalla på 71° nord”.
Runt lunch och 20 mil senare, sittandes i fönsterrutan fotandes naturen, når vi Alta. Där spenderar vi dagen med två av våra vänner i världens nordligaste dansband – Saturn. Are och Einar kör omkring oss och visar hela samhället. Vi får även en stor portion krigshistoria. Det var just här, utanför Alta, som det tyska krigsfartyget Tirpitz var stationerat. Tirpitz Museum har bara öppet under sommarsäsongen, men vi fick en privat visning och guidning på detta intressanta ställe.
Vi besökte Tirpitz Museum som var stängt, men ägaren kom och gav oss en privat visning.
Tommy bredvid en mina utanför Tirpitz Museum.
Platsen där Tirpitz låg placerad utanför Alta.
Fredag morgon reser vi de sista 20 milen mot Havøysund. Vi har sällskap av grabbarna i Saturn i skåpbilen framför oss. Landskapet är helt förstummande! Under den tre timmar långa färden möts vi av svindlande berg av skiffer, sluttandes ner mot det isblåa havet. Vi ser karga tundralandskap, snöiga bergsplatåer långt ovanför trädgränsen, och slingrande fjordar vi måste runda för att ta oss fram på den smala vägen.
Nordlyskatedralen i Alta byggdes så sent som 2013.
Vi passerade bergsplatåer och rundade fjordar. Fantastiskt vackert och varierande landskap.
Väl framme i Havøysund, en liten fiskeby med drygt 1000 invånare, möts vi av fiskebåtar i hamnen och söta små hus. Polarhallen där kvällen dansgala ska äga rum är lätt att hitta till. Världens nordligaste ”Dansegalla på 71° nord” arrangeras för nionde året i rad av Arvid Mathisen. Detta är första gången ett svenskt dansband deltar på galan, som i snitt har 400 besökare per år. Arvid är engagerad i byns skidklubb och överskottet från dansgalan går alltid tillbaka in i föreningen till ungdomarna.
Byn Havøysund ligger på södra delen av ön Havøya och på samma nordliga breddgrad som Nordkap. Nordkap ligger fem mil västerut fågelvägen, men ca 22 mil bilvägen.
Här på den nordligaste delen av ön fanns ingenting förutom en restaurang där vi fick middag bestående av buffé men med fisk i fokus.
Kvällen anlöper och det blir en fantastisk kväll med många glada dansare. Bussresor arrangeras från t ex Honningsvåg, det sista lilla samhället innan man når Nordkap. Fågelvägen är det bara 5 mil mellan Honningsvåg och Havøysund, men bilvägen blir det 18 mil. Jag pratade med en man från Honningsvåg som tog fiskebåten till kvällens fest. För honom tog det fyra timmar att åka hit. Även Swingklubben från Honningsvåg är på plats.
Arrangören Arvid Mathisen (till höger) i entrén. Det är nionde året som Arvid arrangerar Dansegala 71* nord.
Vi i Polarhallen innan spelningen.
Torgrim och Karin Helgesson åkte den arrangerade bussturen på 19 mil enkel resa från Honningsvåg till galan. De kallar sig socialdansare och passar på att gå på dans när det är dansgala.
Kåre Henrikssen från Honningsvåg, är förstagångsbesökare på galan. Han åkte fiskebåt till galan, vilket tog honom 4 timmar! Kåre har dansat i hela sitt liv och då speciellt swing och gammeldans.
Världens nordligaste dansband, norska dansbandet Saturn, som vi delade scenen med.
Nöjda och glada packar vi ihop hela orkesterutrustningen och strax efter klockan tre, natten mot söndag, rullar vi över bron igen söderut mot Härnösand. Solen står redan ganska högt då den aldrig går ner här, från mitten av maj och ett par månader framåt.
På väg hem i den ljusa sommarnatten.
Det blev flera stopp för att fotografera det vackra landskapet i morgonsol på vägen tillbaka. Vi satt alla i bussen och blickade ut över vyerna, som var lika förstummande som vackra. Tröttheten vi kände av var som bortblåst. Vem skulle kunna sova sig igenom dessa magnifika utsikter vid nordens tak?
Vi var rörande överens om att detta är en upplevelse vi kommer bevara för resten av våra liv.
Kram Sandra
